Operativa teknikmiljöer (OT) har utvecklats snabbt, men många av de antaganden som omgärdar deras säkerhet har inte gjort det.
I takt med att industriella system blir mer uppkopplade och integrerade med IT skapar förlegat tänkande en verklig exponering. Dessa missuppfattningar är inte bara teoretiska risker. De utnyttjas aktivt av hotaktörer, vilket bidrar till driftstörningar, säkerhetsproblem och ökad granskning från myndigheter.
Nedan beskrivs några av de vanligaste missuppfattningarna som fortsätter att utsätta OT-miljöer för risker och varför de måste åtgärdas.
Detta antagande är fortfarande djupt förankrat i många organisationer, trots att det i allt högre grad saknar koppling till verkligheten.
Historiskt sett har OT-system utformats för att fungera isolerat, ofta med luftgap från externa nätverk. Detta gav ett naturligt skyddslager. Moderna driftskrav har dock förändrat den modellen. Fjärråtkomst för underhåll, integration med IT-system för dataanalys och molnbaserad teknik har alla lett till nya vägar in i OT-miljöerna.
Resultatet är att de flesta OT-miljöer inte längre är isolerade i någon meningsfull bemärkelse.
Hotaktörer är väl medvetna om detta skifte. Faktum är att majoriteten av de industriella cyberincidenterna nu börjar i IT-miljöer innan de rör sig i sidled in i OT-system. Detta belyser en kritisk punkt. Den upplevda gränsen mellan IT och OT är ofta svagare än vad organisationerna tror.
Att förlita sig på idén om isolering kan leda till underinvesteringar i segmentering, övervakning och åtkomstkontroll. Det skapar en falsk känsla av säkerhet som fördröjer nödvändiga förbättringar.
För att komma till rätta med detta måste organisationerna gå från antagande till validering. Det innebär att aktivt testa segmenteringen, förstå hur systemen är anslutna och identifiera var exponeringen finns i praktiken, inte bara i designen.
Isolering är inte längre en kontroll. Synlighet och segmentering är det.
Ett vanligt tillvägagångssätt i stora organisationer är att utvidga befintliga ramverk för IT-säkerhet till OT-miljöer. Även om detta kan verka effektivt, tar man ofta inte hänsyn till de grundläggande skillnaderna mellan IT- och OT-system.
Detta skapar en utmaning eftersom kontroller som är effektiva i IT-miljöer, t.ex. aggressiv sårbarhetsscanning eller frekventa patchningar, kanske inte är lämpliga i OT. I vissa fall kan de leda till instabilitet eller driftstopp.
Dessutom innehåller OT-miljöer ofta äldre system som inte utformades med modern säkerhet i åtanke. Dessa system kanske inte stöder standardkontroller, vilket kräver alternativa tillvägagångssätt och att tillämpa IT-first-strategier utan anpassning kan resultera i luckor som angripare kan utnyttja.
Många organisationer antar att en cyberincident i deras OT-miljö skulle märkas omedelbart. I praktiken är detta sällan fallet.
En av de största utmaningarna när det gäller OT-säkerhet är begränsad synlighet. Många organisationer saknar en fullständig och uppdaterad inventering av sina OT-tillgångar, vilket gör det svårt att förstå vad som finns i miljön vid varje given tidpunkt.
Utan denna grund blir övervakningen fragmenterad. Varningar kan genereras, men utan sammanhang är de svåra att tolka. I vissa fall kanske det inte finns någon övervakning alls för vissa delar av miljön.
Detta skapar en möjlighet för hotaktörer att verka oupptäckta. De kan röra sig i sidled, eskalera privilegier och etablera uthållighet utan att utlösa omedelbara larm. Detektering i OT handlar inte bara om att distribuera verktyg. Det handlar om att bygga upp en förståelse för hur det normala ser ut och att identifiera när något avviker från denna baslinje.
Patching i OT-miljöer ses ofta som en högriskaktivitet. Många system är känsliga för förändringar, och otestade uppdateringar kan påverka stabiliteten eller störa driften. Som ett resultat av detta fördröjer eller undviker organisationer ofta patchning helt och hållet.
Detta tillvägagångssätt medför dock en annan typ av risk.
System som inte patchas förblir sårbara för kända exploateringar, varav många används aktivt av hotaktörer. Med tiden skapar detta en ackumulering av exponering som kan vara svår att hantera. Utmaningen är inte om man ska patcha, utan hur man gör det på ett säkert sätt.
Detta kräver ett strukturerat tillvägagångssätt som inkluderar testning av uppdateringar i kontrollerade miljöer, förståelse för systemberoenden och schemaläggning av förändringar på ett sätt som minimerar den operativa påverkan.
Det kräver också synlighet. Organisationer måste veta vilka system som är sårbara, vilka uppdateringar som är tillämpliga och vilken potentiell inverkan dessa uppdateringar kan ha.
I vissa fall kan det krävas kompenserande kontroller om det inte är möjligt att patcha omedelbart. Det kan handla om nätverkssegmentering, åtkomstbegränsningar eller ytterligare övervakning.
Att helt undvika patchning är inte en hållbar strategi. Att hantera den effektivt är det.
I många OT-projekt är cybersäkerhet ofta inte en primär faktor under designfasen.
Istället utvecklas och driftsätts systemen först, och säkerhetskontroller införs i efterhand. Detta reaktiva tillvägagångssätt leder ofta till ineffektivitet, ökade kostnader och ofullständigt skydd.
Att eftermontera säkerhet i en befintlig miljö är i sig mer komplext än att bygga in det från början. System kan behöva konfigureras om, ytterligare kontroller läggas på och operativa processer justeras, och även då är det inte säkert att resultatet blir optimalt.
Genom att integrera säkerheten redan i designstadiet säkerställer man att den är anpassad till arkitekturen från början. Det gör det möjligt för organisationer att definiera hur system ska segmenteras, hur åtkomst ska hanteras och hur övervakning ska implementeras före driftsättning.
Detta tillvägagångssätt stöder också efterlevnaden av nya regelverk, som i allt högre grad förväntar sig att säkerhet ska integreras i systemdesignen.
För stora organisationer, där projekten omfattar flera anläggningar och intressenter, blir detta ännu viktigare.
Security by design är inte bara en bästa praxis. Det är en nödvändighet för att bygga motståndskraftiga OT-miljöer.
Det är lätt att se OT-säkerhet som enbart en teknisk utmaning, men människor och processer är lika viktiga. Många säkerhetsincidenter kan spåras tillbaka till mänskliga faktorer, oavsett om det handlar om felkonfigurationer, dålig åtkomsthantering eller bristande medvetenhet.
I OT-miljöer förstärks denna risk. Operatörer, ingenjörer och underhållsteam interagerar direkt med systemen, ofta under tidspress och med fokus på att upprätthålla driften. Utan riktad medvetenhet och tydlig styrning kan även väldesignade kontroller kringgås eller missbrukas.
Effektiv OT-säkerhet kräver ett holistiskt synsätt. Detta omfattar utbildning som är skräddarsydd för industriella miljöer och som säkerställer att personalen förstår både riskerna och sin roll i hanteringen av dem.
Den underliggande frågan är densamma för alla dessa missuppfattningar. Organisationerna tror att de förstår sina risker, men saknar den insyn, struktur och samordning som krävs för att hantera dem på ett effektivt sätt. För att överbrygga denna klyfta krävs en förändring av tillvägagångssättet. Från antagande till validering. Från reaktiv till proaktiv. Från isolerade kontroller till integrerad säkerhet.
Integrity360:s OT Security-tjänster är utformade för att stödja denna övergång. Genom att kombinera djup industriell expertis med ett holistiskt synsätt hjälper vi organisationer att identifiera exponeringar, minska risker och bygga upp motståndskraft i hela verksamheten.
För att lära dig mer om våra OT-säkerhetstjänster, kontakta våra experter idag.